Beroendeframkallande och abstinens
Delvis har processen med att skriva ned mina
upplevelser från mitt forumliv hjälpt mig att inse att det faktiskt handlar om
ett missbruk från min sida. Får jag inte gå in på mina favoritforum och
debattera mår jag fysiskt dåligt. Jag mår illa av avhållsamheten och kan inte
tänka klart om jag inte får gå in och läsa vilka dumheter som lämpar sig att
starta en debatt om idag. Jag skriver det här i presens eftersom jag i
skrivandets stund inte kan påstå mig vara fri från giftet som dessa forum
orsakar i mitt inre system. Jag är tacksam för mitt uppvaknande och de dagar
när jag inser att det faktiskt är jag som styr mitt liv och inte foruminläggen,
oavsett hur dumma de är och hur väl de förtjänar att bemötas med argument som
belyser deras orimlighet.
Nu kanske jag får det att låta som att den
genomsnittlige forumanvändaren är dum i huvudet och det är naturligtvis inte
sant, men förbluffande många har faktiskt ingen aning om hur man uttrycker sig
eller skapar ett logiskt hållbart argument. Skulle man nämna falsifierbarhet
står de flesta frågande. Jag behöver alltså debatten för att kunna existera på
ett någorlunda drägligt sätt. Och det är inte det att jag behöver hävda mig
eller så, det är snarare att jag behöver det logiska tänkandet som jag får ut
av att hitta dessa ologiska resonemang. Får jag inte filosofiska tanknötter och
rationella resonemang att sätta tänderna i kan det kända att jag måste känna,
och det klarar jag inte av. Jag skulle gå under om jag inte styrde över mina
känslor och kvävde dem med mitt intellekt.
Det är onekligen ett missbruk det handlar om. Allt som
vållar abstinens torde väl kunna samlas under samma sfär, vare sig det är mer
konventionella droger såsom narkotika eller alkohol. Klarar man inte av
hanteringen är det frågan om ett missbruk. Nu var det några månader sen jag
skrev ovanstående stycken och jag får väl säga att jag har kommit en bit på
väg. I alla fall har jag förflyttat min ångest till andra platser, som till
exempel den här bloggen och några andra som jag skriver mer eller mindre
sporadiskt på. För det är ångestdämpande effekter jag är ute efter,
internetforumen är en plats där jag har kunnat känna mig trygg och haft
möjlighet att vara mig själv. Jag har kunnat bli bedömd för mina åsikter och
inte mitt utseende eller något annat som kan störa budskapet i det riktiga
livet.
Hur verkligt den än känns är nämligen inte internettande på
riktigt. Det är en flykt från vardagens tristess och ett sätt att söka
kontakter med likasinnade, det är effektiv när det gäller människor med smala
intressen såsom jag själv, och man blir lätt lurad. Jag har kommit över den
första tröskeln, jag har insett problemet, jag tycker synd om många av mina
"fiender" som ännu inte har insett hur det faktiskt ligger till. De
som alltid måste få sista ordet i varje diskussion hur oviktig den än är, de
som måste synas till varje pris och som gör en konst av att ständigt försöka
provocera. Det är färdigprovocerat för min del, jag har insett att det inte
finns någon egentlig anledning att hetsa upp mig över dumheter som skrivs. Det
är mycket effektivare att skratta åt dem och nöja sig med att konstatera deras
absurditeter och de, möjligen medvetet, feltolkade slutledningar som folk gör
av mina inlägg.
Jag har dragit ned forumanvändandet betydligt,
till viss del beroende på att flera av de jag har varit aktiv på har antingen
lagt ned verksamheten eller blivit så ouppdaterade att det inte finns mycket
att hämta längre. Jag sörjer inte utan jag tackar egentligen för denna
"spark i baken" för den var välbehövlig. Forumdebatter har kommit att
bli otidsenliga. Det kommer till en punkt när det inte finns något att
debattera om längre och jag tror den punkten har nått mig nu. Jag tar till
andra gifter, min sajt och mina subsajter kommer att leva, bloggarna kommer att
uppdateras - men på mina villkor! Det finns ingen som kan sätta sig emot
vad jag skriver eller kommentera utan mitt godkännande. Här är det jag som
bestämmer!
Slut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar